edna

Det var inte tacksamhet och glada tillrop som mötte mig idag på cykelbanan. Dom gapa och hade sig när jag vid rödljus och övergångställen duktigt satte på dem hjälmen.
Och klaga, de gjorde de. "Struntsamma om hjälmen är dålig eller ful. Hjälm ska man ha och det är inte mer med det." Så sa jag då de envist ville ta den av sig.

Vissa växer visst aldrig upp.

Edna.

Nu är jag färdig. Jag har fyllt i alla de pappers som behöver fyllas i för att få bidrag och på söndag skall jag hålla kollekt talet.

Jag samlar in pengar för att köpa cykelhjälmar till alla dessa oförsiktiga ungdomarna som swischar förbi än på cykelbanorna så man nästa välter. Inte nog med att de kör ogudaktigt fort. Ju långsammare man cyklar desto mer lever man menar jag. Jo, inte nog med att de cyklar i en ogudaktig hastighet, de har heller inga cykelhjälmar på sig.

Detta måste åtgärdas. Och det är nu.

För att ni skall inspireras. Här har ni en föredömlig kvinna som vet vad sann trygghet är.



Edna. 

God dag.

Igår gladde jag otaliga flickor. Unga kvinnor som inte vet sitt bästa. Då får man ställa upp. Att trä fast kjolförlängningarna och låta de nakna benen få svepas in i mörkret var en sån välsignande känsla. De var som att plåstra om ett blödande sår. Eller som att badda en febrig panna. Barmhärtighet klädd i handling.
Dom tittade på mig med ett allvar i blicken, med sammanbitna munnar. Tårarna var nog inte långt borta. Troligen kände de sig sedda, för första gången sedda. Sedda av barmhärtigheten själv.

Edna