Lömska presenter
Nej, jag har bestämt mig.
Jag tycker inte om barnbarnens julklapp till mig. Jag gör det bara inte. När jag först fick den tänka ja, "Jovars Edna. Det kan nog vara bra med en ny klocka." Måhända hade jag haft den tidigare sedan 1930. Men nu har jag suttit sen december och tittat på den, väntat på att få vrida upp den. Men den bara går och går och går. Aldrig stannar den!
Jag gick och klagade hos urmakaren, vad är det för skräpklockor de tillverkar egentligen? Man vill ju ha valuta för pengarna!!
"Vrida?" Sa han frågande. "Nej tant, såna tillverkar vi inte längre. Vi har batterier i dem nu. Det är mycket bättre, då går de ju av sig själva."
"Mycket bätt... mycket bättre sa du!!?" "Går av sig själv.. nä, de va då..."
Att man bara har mage att lägga åsikter i mun på tant.
Jaha, nehe, ingenting skall man få ta hand om själv. Ingenting skall man få styra över själv. Inte ens sin egen klocka. Vad är detta för värld? Var har jag hamnat? Ja, snart kommer de väl försöka med att lägga in mig på hem. Jodå serni, det börjar med självgående klockar och slutar med instution. Jag vet nog!
Jag visste väl att mina barnbarn hade något i kikarn när de gav mig den där eländiga klockan. Nu har det kommit i ljuset. Sanningen är uppenbarad.
Ja, nä om man skulle ta och lägga sig i jordkällaren, solen tycks ju inte vilja ta ledigt.
Edna.
