edna

Mats kom hem till mig förut. Han var nervös. Jag sa till honom att sluta bita på naglarna och berätta varför.

- Med Edna, dom har ju tenta imorgon. Våra små ettor. Åh, hur ska det gå?

Varpå jag tittar oförstående på honom. Han ser min oförstående blick och slutar bita på naglarna, och sucka nästan argt.

- Men Edna! Ettorna som vi tog med ut på friluftsdag. Dom små söta barnen!
- Jaha, dom äckliga kräken menar du. Bevare mig väl! Ska dom ha tenta? nämen sluta nu Mats, sa jag och skrattade högt och gick och satte på kaffe. 
- Jo, men det är sant det ska dom Edna, sluta skratta
- Men dom kan ju inget, sa jag och slängde ut med armarna.
- Tror du inte de?
- Jag vet Mats! Dom kan ingenting!

Då börjar karln gråta.

- Men vad skall vi göra Edna?
- Göra? sa jag oförstående.
- Det är väl inte vårt problem att dom är ointelligenta av en lägre rang? Ha? Det kan väl inte vi göra något åt! Sluta upp och böla.

Karl snyftade och gick in på toaletten för att snyta sig, sen blev de tyst.

- Mats? sa jag frågande.

Då kommer han ut. Han torkar tårarna med skjortärmen, och ler. Karln har blivit galen!

- Godis Edna, vi ger dom godis
- Varför det?
- Så dom blir glada, och skriver bättre
- Glada, pff, det var det dummaste jag hört idag Mats. Dom kommer bara få hål i tänderna av det. Det förstår väl både du och jag. Eller ja, kanske inte du... tyvärr.

Han fortsatte och le. Och satte på sig skor och jacka.
- Jag måste gå nu Edna. Jätte mysigt att hälsa på dig. Gud va mysigt du har det här. Du är så rar du. Hej då!

Och så gick han, bara sådär och där står jag med kaffe kannan i hand. Han borde veta hut.
Bra att jag stoppade honom från att köpa godis till allihop i alla fall. Vilket spektakel de skulle bli.

De är tur att såna som jag finns.

Edna.